Tillbaka till huvudtexten

Utredningen av Harvardärendet

Nedan återges den beskrivning av Palmeutredningens utredning av Harvardärendet som ingår i Granskningskommissionens betänkande:

Den 17 mars 1986 kontaktades polisassistenten Jan F av en bekant som berättade att Olof Palme den 26 februari lämnat in ett överklagande till hennes arbetsplats. Kvinnan arbetade vid länsrätten. Hon berättade vidare att man i mitten av vecka 10 haft anledning att plocka fram handlingarna. De hade då inte kunnat återfinnas. Vid en slagning i dataregistret saknades ärendet. Enligt kvinnan hade någon av cheferna kontaktat polisen som sagt sig inte ha tid med saken. Polisassistenten förde följande dag uppgifterna vidare till mordutredarna.

Detta spaningsuppslag är den första handling som registrerats i PU rörande händelserna vid länsrätten. I arbetsmaterialet finns emellertid av kriminalinspektören Håkan S upprättade anteckningar från det besök som denne gjorde vid länsrätten den 12 mars. Av anteckningarna framgår att länsrätten önskade avvakta med en formell polisanmälan då man först ville utreda saken internt.

Några dagar senare, den 21 mars 1986, kontaktade advokaten Bertil S PU. Bertil S hade varit Olof Palmes ombud i ärendet vid länsrätten. Han hade samma dag blivit uppringd av en journalist vid TT. Denne hade frågat om Bertil S hört att originalhandlingarna i Harvardärendet var försvunna och att ärendet raderats från länsrättens dataregister den 28 februari.

Första utredningsomgången. Stockholmspolisen inledde förundersökning i ärendet den 25 mars 1986. Av en anteckning, daterad den 29 april 1987 och upprättad av polisintendenten Gunnar Severin, framgår att förundersökningen lades ned den 18 mars 1987. Av samma anteckning framgår också att avdelningschefen vid Rikspolisstyrelsen Ulf Karlsson och Solveig Riberdahl från förundersökningsledningen tagit del av utredningen.

Av arbetsmaterialet framgår att polisen med ett undantag inriktat utredningen i denna första utredningsomgång på de fem personer som med flextidskort passerat ut ur länsrättens lokaler efter den tidpunkt då raderingen registrerats (kl. 18.23). Förhör hölls med drygt tiotalet personer. Därutöver har några personer kontrollerats, främst genom registerslagningar. De utredningsåtgärder som vidtagits är väl beskrivna i den promemoria från PU som refereras nedan.

I arbetsmaterialet finns en anteckning, daterad den 16 april 1986, som kriminalkommissarien Lennart Thorin, upprättat i anledning av ett samtal han haft med en utredningsman vid PU. Utredningsmannen hade uppgivit att vissa misstankar fanns att Lars L, boende i Sollentuna, skulle kunna ha något med länsrättens Olof Palme-ärende att göra. Lars L skulle vara utbildad tekniker även om han de senaste åren arbetat vid socialbyrån i Tensta. Lars L påstods ha varit god vän med ”bombmannen” och en kumpan till denne samt ha umgåtts förtroligt med en annan person i denna krets som var tekniker och specialist på data. Av anteckningen framgår inte varför eller på vilket sätt Lars L skulle vara inblandad i händelserna vid länsrätten.

Andra utredningsomgången. I en promemoria, daterad i mitten av september 1987, med rubriken ”Dataintrång m.m. i länsrätten” har PU gjort ett sammandrag av händelserna. I promemorian beskrivs bakgrunden till Olof Palmes överklagande och den utredning som vidtagits i den första utredningsomgången. Av promemorian framgår bl.a. följande.

Den 26 februari 1986 lämnades överklagandehandlingarna personligen över till Åke Lundborg. Denne vidarebefordrade handlingarna till chefen för registreringsenheten Björn D. Samma dag lämnade Björn D handlingarna för registrering på data. Denna uppgift kom också att samma dag utföras av Anette H. Därefter lades handlingarna, som tilldelats rotel 21, i ett aktomslag vilket sorterades in för förvaring i ett särskilt rum på registreringsenheten. Björn D behöll en kopia av besvärsskrivelsen på sitt rum. När han ett par veckor senare skulle återställa kopian till aktomslaget upptäcktes att originalhandlingarna var borta och att ärendet saknades i dataregistret. DAFA som hade hand om länsrättens datasystem kontaktades och det s.k. on line-bandet säkrades. Genom DAFA klarlades, på sätt ovan framgått, att Olof Palmes ärende raderats den 28 februari kl. 18.23. Raderingen hade skett vid en terminal i postöppningsrummet på registreringsenheten. Den hade föregåtts av att någon först försökt utföra en radering utan att använda sig av behörighetskort. Dessförinnan hade terminalen använts för en transaktion som ägt rum kl. 16.06. Omedelbart efter raderingen hade på terminalen ställts en fråga om en kvinna, Desiree H. Denna transaktion hade avslutats kl. 18.30. Därefter hade aktiviteten vid terminalen upphört. Vid en kontroll av vilka anställda som varit kvar på länsrätten aktuell tid visade det sig att fem personer använt sitt flextidskort efter kl. 18.23. Av dessa fem personer arbetade två – ”H” och ”S” – på registreringsenheten. Bägge hade stämplat ut efter kl. 19.00. ABAB-vakten Tommy H hade företagit rondering i lokalerna kl. 19.27.

I promemorian återges också i korthet vad som sagts under förhör med elva personer.

S som arbetade som assistent på registreringsenheten uppgav att hon denna kväll arbetat över eftersom hon haft så mycket att göra. Hon hade inte lagt märke till om några andra personer fanns kvar på arbetsplatsen efter kl. 18.23. I promemorian kommenteras att S under förhöret verkat anmärkningsvärt förtegen.

H, som arbetade som kontorist på registreringsenheten sedan slutet av november 1985, medgav så småningom att han tillsammans med praktikanten ”P” faktiskt som hastigast tittat på Olof Palmes besvärshandling eftersom de varit intresserade av Palmes namnteckning. Enligt H var det P som plockat fram besvärshandlingen efter att ha frågat om denna i datorn. H uppgav sig inte känna till hur man raderar i datorn.

P, som alltså var praktikant, arbetade på registreringsenheten sedan den 25 februari 1986. Han medgav att han den 27 eller 28 februari, efter att ha slagit upp ärendet på datorn, av nyfikenhet plockat fram besvärsakten och tittat i den. Därefter hade han stoppat tillbaka akten. Eventuellt hade han tittat på handlingen tillsammans med H.

Desiree H, vars ärende någon tittat på i datorn omedelbart efter raderingen, kände inte till att hon överklagat ett skattebeslut utan hänvisade till modern, Gertrud H.

Gertrud H uppgav att hon avfattat besvären för dotterns räkning eftersom dottern var bosatt i Österrike. På särskild fråga berättade hon att familjen i Österrike hade en nära släkting som arbetade på ett departement och som varit personlig god vän med Olof Palme.

I promemorian nämns också att en fingeravtrycksundersökning gjorts av Desiree H:s besvärshandling och att en jämförelse mellan på handlingen säkerställda avtryck och S:s fingeravtryck givit negativt resultat.

Promemorian avslutas med konstaterandena att nycklar och behörighetskort lär vara på drift samt att expertis bedömer det vara praktiskt taget uteslutet att radering skett på annan plats än i länsrättens lokaler.

Av en av PU upprättad anteckning, även den daterad i september 1987, framgår att det efter genomgång av utredningen rörande dataintrånget vid länsrätten och efter samråd med bl.a. byråchefen hos Riksåklagaren Jörgen Almblad beslutats att fortsatt bearbetning av materialet skulle ske.

Några dagar senare tog PU kontakt med den utredningsman som handlagt den tidigare utredningen vid Stockholmspolisen. Utredningsmannen uppgav vid denna kontakt att inoch utpassering till respektive från länsrätten kunde ske utan att flextidskort användes, vilket innebar att sådana passeringar inte registrerades. Mot den bakgrunden utökades kretsen av de som kunde misstänkas ligga bakom raderingen och handlingarnas försvinnande från de sex personer som utredningen tidigare varit huvudsakligen inriktad på till hela länsrättens personal – ca 250 personer.

I oktober 1987 förhördes lagmannen Åke Lundborg vid två tillfällen. Han uppgav bl.a. att länsrätten redan flera år tidigare tagit bort instruktionen för radering ur instruktionspärmarna.

I mitten av oktober 1987 gjordes slagningar i brottsregistret på samtliga 266 anställda vid länsrätten och Mellankommunala skatterätten, som hade kontorsgemenskap med länsrätten. Vidare kontrollerades om någon av dem var aktuell hos säkerhetspolisen, förekom i persondokument i förundersökningsregistret eller var registrerade i vapenregistret. Pass/körkortsfoton togs fram på samtliga. Kontrollerna utvisade att några personer, bl.a. H och Annie F, dömts för brott. Två av de anställda förekom sedan tidigare i förundersökningsregistret. Den ene hade lämnat ett tips baserat på en av fantombilderna och den andra hade hörts i anledning av att hon haft ett fordon – en VW-passat – uppställd på viss plats. En handfull av de anställda förekom i vapenregistret, men ingen av dem hade något registrerat vapen som skulle kunna utgöra mordvapnet.

I slutet av oktober 1987 hemställde Jörgen Almblad hos Stockholms tingsrätt i en framställning om inbördes rättshjälp i brottmål att tingsrätten genom UD skulle uppdra åt österrikiska myndigheter att hålla förhör med Desiree H. Anledningen angavs vara att det i utredningen av mordet på statsminister Olof Palme framkommit uppgifter om att Desiree H skulle kunna lämna upplysningar av värde för utredningen. Stockholms tingsrätt beviljade framställningen och förhöret kom att äga rum vid Bundespolizeidirektion i Wien i december 1987. Under förhöret närvarade två kriminalinspektörer vid PU. Desiree H förevisades fotografier av de anställda vid länsrätten och Mellankommunala skatterätten. Hon kände inte igen någon av dem. Inte heller i övrigt kunde hon lämna några upplysningar som förde utredningen i ärendet framåt.

I början av november 1987 besöktes modern, Gertrud H. Hon förevisades också fotografier av samtliga anställda vid länsrätten och Mellankommunala skatterätten. Inte heller hon kände igen någon. Beträffande släktingen som skulle vara god vän med Olof Palme visade det sig att denna uppgift inte var riktig. Vännen hade varken träffat eller haft kontakt med Olof Palme.

Under åren 1988-1990 företogs såvitt framgår av materialet i stort sett inga utredningsåtgärder i ärendet. I arbetsmaterialet finns dock en skrivelse, daterad i början av december 1988, från kriminalinspektören Inge L. Av skrivelsen framgår följande. Inge L förhörde i början av juli 1986 en jurist – Annie F – i samband med utredningen av ett rån. Rånaren bodde hos Annie F. Annie F hade varit anställd vid länsrätten och slutat där i maj 1986. Annie F ägde en sommarstuga utanför Stockholm. Stugan utgjorde ett tillhåll för grova brottslingar, bl.a. för Harry M. Dessa uppgifter hade kriminalinspektören lämnat till PU redan i juli 1986. Han mindes inte vem han pratat med där. Från PU:s sida hade man inte sett några kopplingar mellan händelserna på länsrätten och mordet på Olof Palme. Även i övrigt hade uppgifterna mött svagt intresse, eftersom utredarna höll på med det s.k. kurdspåret. Inge L hade med bestämdhet påtalat att dessa grova brottslingar som höll till i Annie F:s sommarstuga borde kontrolleras med tanke på deras stora brottslighet inom ”narkotikahandeln” och då dessa kunde tänkas ha tillgång till vapen. Annie F var vid denna period i stort behov av pengar, varför motiv kunde finnas att ”utföra olagligheter mot skäligt arvode”. Skrivelsen avslutas med ”Eftersom intresset från Palmeutredarna var ’mycket svalt’ beslutade jag mig för att ej fundera vidare och lämna uppgifter i övrigt”.

I anledning av denna skrivelse har kriminalkommissarien Lennart Thorin i december 1988 upprättat en promemoria som också den bara återfinns i arbetsmaterialet. Av promemorian framgår att Thorin rekvirerat de arkivhandlingar som vid denna tid fanns rörande Annie F, att han samtalat med den utredningsman som handlagt den första utredningen och erhållit vissa upplysningar. Samtalet och upplysningarna finns ej redovisade men Thorins slutsats var att det inte framkommit något som pekade mot att Annie F i något avseende haft med de försvunna handlingarna att göra. Han konstaterade avslutningsvis att ingen ytterligare utredning rörande detta kommer att verkställas.

Under sommaren 1989 hörde en person av sig till PU och tipsade om att Annie F, som varit Sigvard C:s (jfr kapitel 6, bl.a. Utredning avseende Christer P:s tillgång till vapen) flickvän, arbetat vid länsrätten vid tiden för mordet.

Tredje utredningsomgången. Kring årsskiftet 1990/91 började PU på nytt att utreda händelserna vid länsrätten. I mitten av januari 1991 beslöt chefsåklagaren Anders Helin att förundersökningen i ärendet skulle återupptas, nu med två personer – H och P – som misstänkta.

Under januari och februari hölls förhör med en handfull personer utöver H och P. Av dessa hade ett par personer förhörts redan under den första utredningsomgången. En av dem som hördes var biträdande chefen för registreringsenheten, Birgitta H. Birgitta H ansåg P vara en försigkommen ung man och berättade att han när han började vid länsrätten satt större delen av tiden vid datorn och lekte. Enligt Birgitta H var han kunnig på datorer och han hade utfört saker som inga andra kommit på att man kunde göra.

Den 31 januari respektive den 1 februari 1991 förhördes såväl H som P på nytt. Båda delgavs under förhören misstanke om brott, undertryckande av urkund och dataintrång.

H nekade till misstanken och berättade under det drygt två och en halv timme långa förhöret att han arbetat som kontorist vid länsrätten under perioden augusti 1985 – augusti 1986. Under denna tid hade han bl.a. arbetat med P, som varit mycket intresserad av datorer. De hade arbetat bredvid varandra på dataterminaler i postöppningsrummet och bl.a. registrerat inkommen post. Troligen några dagar efter det att Anette H förevisat Olof Palmes besvärsskrivelse på registreringsenheten hade P plockat fram skrivelsen och visat honom. De hade tittat på Olof Palmes namnteckning. H antog att P därefter hade lagt tillbaka handlingen. Att H i ett förhör 1986 nekat till påståendet att skrivelsen varit framme förklarade H med att han varit rädd för att bli inblandad. H erinrade sig också att P vid något tillfälle slagit upp Olof Palmes ärende på datorn. På särskild fråga uppgav H att han trodde att behörighetskort krävdes för detta. H hade slutligen ett svagt minne av att P tagit en kopia av besvärsskrivelsen.

Även P nekade till misstanken. Under det nästan fyra timmar långa förhöret berättade han att han arbetat på länsrättens registreringsenhet under några månader 1986 med början den 24 februari. Han arbetade framförallt med postöppning och inregistrering av ärenden. Samma dag som Olof Palmes besvärsskrivelse kom in visades denna på registreringsenheten, troligen av Anette H. Vid ett senare tillfälle, troligen entvå veckor därefter, hade han tänkt plocka fram skrivelsen för att titta på den. Han kunde då inte återfinna den. Efter det att P erinrats om att han tidigare sagt att han faktiskt hade plockat fram skrivelsen och tittat på den, uppgav han att detta var riktigt men att han velat titta på den ytterligare en gång och att den då inte fanns. P mindes inte om han varit ensam när han tittat på skrivelsen. Beträffande frågan om behörighetskort erinrades han om att han tidigare berättat att han dagligen fått låna behörighetskort av chefen eller biträdande chefen för registreringsenheten. P trodde inte att han arbetat över den 28 februari. Inte heller kände han till namnet Desiree H.

I mitten av februari 1991 begärde PU en ny fingeravtrycksundersökning av det tidigare säkrade avtrycket från Desiree H:s besvärsskrivelse, nu jämfört med avtryck från P. Resultatet av undersökningen visade ingen överensstämmelse.

I en promemoria daterad i mitten av februari 1991 har PU sammanfattat utredningsläget rörande händelserna på länsrätten. Promemorian innehåller redogörelser för den inledande interna undersökningen som gjorts av anställda vid länsrätten, undersökningen hos DAFA, förfarandet vid radering av data, rutiner vid användning av behörighetskort och flextidskort, förhören med H och P samt återstående utredningsåtgärder. I promemorian redovisades bedömningen att det för närvarande inte fanns något som pekade på ett samband mellan mordet och händelserna på länsrätten.

I mars 1991 började PU utreda ABAB:s rondering i länsrättens lokaler på mordkvällen. Av s.k. markeringslistor kunde utläsas att rondering hade påbörjats kl. 19.27. ABAB:s passerkort hade därefter använts för inoch utpassering till respektive från länsrättens lokaler vid ytterligare tillfällen samma kväll. Således hade någon enligt markeringar lämnat lokalerna kl. 21.52 eller 21.57. Därefter hade en ny inpassering skett kl. 22.25 åtföljt av en utpassering kl. 23.09. Enligt avtalet med länsrätten skulle endast en rondering per kväll företas. Under utredningen förhördes vid ett par tillfällen den ABAB-vakt som tjänstgjort på kvällen den 28 februari. Han förklarade markeringarna med att han möjligen hade tagit rast i länsrättens lokaler efter utförd rondering och att han möjligen återvänt till lokalerna senare under kvällen för att ringa ett samtal eller titta lite på TV. Under utredningen, som avslutades först i mars 1993, hördes ytterligare tre väktare och en arbetsledare vid ABAB. I slutet av mars 1993 har PU upprättat en kompletterande promemoria med en sammanfattning av den företagna utredningen i ärendet.

Av en anteckning i juni 1993 framgår att förundersökningsprotokoll i ärendet redovisats till åklagarmyndigheten i Stockholm den 28 mars 1993 och att chefsåklagaren Anders Helin den 1 juni samma år fattat beslut om att förundersökningen skulle läggas ned, eftersom åtal för eventuella brott – dataintrång och undertryckande av urkund – inte kunde väckas på grund av preskription.

Härefter har PU i juni 1997 företagit registerslagningar avseende H och P. Av dessa framgår att H tidigare hade straffats för förskingring och bedrägeri medan P var ostraffad.

I månadsskiftet september/oktober 1997 höll PU förnyade förhör med H och P. De underrättades därvid om att ärendet var avskrivet, eftersom eventuella brott var preskriberade, och tillfrågades om de mot den bakgrunden kunde bringa nytt ljus över händelsen. Båda nekade på nytt till inblandning. P bedyrade under förhöret att han inte hade någon anledning att hålla inne med sanningen.

– Granskningskommissionens betänkande, sidan 693–694

Tillbaka till huvudtexten

Förekommande förkortningar

ABAB
Allmänna Bevakningsaktiebolaget, tidigare statligt vaktbolag på bevakningsuppdrag gällande bland annat diverse offentliga lokaler.
DAFA
Syftar på det statliga bolaget Dafa Data AB som 1986 ersatte den tidigare myndigheten Datacentralen för administrativ databehandling och bland annat hade hand om länsrättens datasystem.
GK
Granskningskommissionen, närmare bestämt SOU (Statens offentliga utredningar) 1999:88. Se källhänvisning nedan.
PU
Palmeutredningen, enligt Granskningskommissionens sammanfattande benämning på hela mordutredningen.
SOU
Statens offentliga utredningar.
TT
Tidningarnas Telegrambyrå, nyhetsbyrån.
UD
Utrikesdepartementet.
VW
Volkswagen, bilmärket.

Källor

Kontakt

Skicka frågor, synpunkter och idéer till:
Lars Andersson <lars.andersson@palmemordet.net>