Du har kanske aldrig varit intresserad av Palmemordet. Eller så tillhör du som jag dem som tänker att de efter 25 år redan lär ha vänt på varenda sten. Att allt redan är kollat. Jag blev därför väldigt förvånad när jag första gången läste om det Granskningskommissionen kallar Harvardärendet. Som de ansåg kasta en skugga över mordutredningen men som jag själv aldrig hade hört talas om. Den här sidan är inte “ännu en teori” utan en sammanställning av tillgänglig fakta i ärendet. Från att ha tänkt att det här är ett fall vi skulle göra bäst i att bara släppa, har nedanstående information istället fått mig att bli riktigt fascinerad. Det vore intressant att höra vad du tänker. Maila gärna, adressen finns längst ner på sidan.

Fanns det ett samband mellan
Harvardaffären och Palmemordet?

Harvardärendet är ännu ouppklarat. Förundersökningsledningen har beskrivit detta som besvärande och som ett störningsmoment. […] Det är förvånande att det inte förekommit någon utredning angående Annie F i Harvarduppslaget. […] Sambandet i tid mellan raderingen m.m. och mordet är emellertid så bestickande att det hade bort föranleda en på Annie F inriktad utredning för att undersöka om hon haft något med händelserna vid länsrätten att göra. Detta har inte utan vidare kunnat uteslutas.

– Granskningskommissionens betänkande, sidan 693–694

På beslut av regeringen den 29 september 1994 tillsattes en kommission om utredningen av mordet på statsminister Olof Palme. Kommissionen leddes av dåvarande landshövdingen i Örebro län, Sigvard Marjasin, men kom att startas om den 15 augusti 1996 under ledning av landshövdingen i Gävleborgs län, Lars-Eric Ericsson. Denna kommission såg som sin främsta uppgift att redovisa brottsutredningen i form av “ett slags offentlig faktasammanställning” (se GK, sidan 15). Arbetet pågick till juni 1999 då kommissionens betänkande på ungefär tusen sidor publicerades. Publikationen betecknas Statens offentliga utredningar (SOU) 1998:88 och finns att läsa i tre delar på regeringens hemsida eller kombinerad till ett enda pdf-dokument här.

Då själva Palmeutredningen är oerhört omfattande – uppskattningsvis mellan 300 000 och 500 000 sidor – utgör Granskningskommissionens betänkande i anledning av Brottsutredningen efter mordet på statsminister Olof Palme den kanske mest tillgängliga och läsbara men samtidigt ingående sammanfattningen av utredningen av mordet på Olof Palme. Den som intresserar sig för Palmeutredningen och dess idag runt 18 500 uppslag bör således börja med just denna källa.

Granskningskommissionens betänkande innehåller en stor mängd information om vad som utretts och på vilket sätt, men också vad som inte utretts och varför. Brister påpekas och förfarande hos polis och rättsapparat kommenteras. Bland de många spår och uppslag som behandlas återfinns ett antal synpunkter på Palmeutredningens hantering av det så kallade Harvardärendet. Framför allt i form av frågetecken kring varför en ordentlig utredning av eventuell koppling mellan detta ärende och mordet på Olof Palme inte ägt rum. Bara några timmar innan mordet stals för Palme mycket känsliga juridiska handlingar från länsrätten och än idag vet ingen vem som gjorde detta eller varför.

Vad handlade då Harvardärendet om? Nedan återges den beskrivning av detta ärende som ingår i Granskningskommissionens betänkande, i kapitlet om enskilda uppslag:

Under hösten 1983 fick Olof Palme en inbjudan att vara föreläsare vid ”Jerry Wurff Memorial Lecture” i USA. Föreläsningen skulle äga rum antingen vid John F Kennedy School of Government, tillhörande Harvarduniversitetet, eller på AFSCME:s (American Federation of State, County and Municipal Employees) kansli i Washington D C. Olof Palme tackade ja till inbjudan. Vid ett telefonsamtal i februari 1984 mellan Hans Dahlgren, som var utrikespolitisk rådgivare i Statsrådsberedningen, och Hale Champion, Executive Dean vid John F Kennedy School of Government, bestämdes tidpunkten för föreläsningen till den 3 april samma år. Vid samtalet framförde Hans Dahlgren att Olof Palme inte brukade ta emot arvoden för föredrag av detta slag. Vidare aktualiserade Hans Dahlgren på Olof Palmes vägnar att Olof Palmes son Joakim önskade komma till John F Kennedy School of Government och där följa undervisningen en tid. I samband med Olof Palmes vistelse vid Harvard för föreläsningen berördes frågan om Joakim Palmes önskemål på nytt. Den 18 maj 1984 fick Joakim Palme telefonbesked från John F Kennedy School of Government att han tilldelats ett stipendium och att han var välkommen till universitetet under höstterminen.

Den 25 juli 1985 deltog Olof Palme i en radioutfrågning. Han tillfrågades då om han erhållit något arvode för sin föreläsning vid Harvard och om något samband förelåg med Joakim Palmes vistelse vid Harvard.

Den 27 juli 1985 skrev Olof Palme ett brev till skattemyndigheten. I brevet skrev han att han inte hade kännedom om något samband mellan föreläsningen vid Harvard och Joakim Palmes vistelse där.

Den 1 augusti 1985 fick Olof Palme genom en kommuniké av Harvarduniversitetet veta att stiftelsen Jerry Wurff Memorial överfört ett belopp om 5000 dollar till Harvarduniversitetets stipendiefond, från vilken Joakim Palme erhållit sitt stipendium.

Taxeringsnämnden fann sedermera att det förelåg ett mycket starkt samband mellan den föreläsning Olof Palme hade hållit i april och det stipendium sonen erhöll en månad senare. Stipendiet ansågs i realiteten vara Olof Palmes arvode för föreläsningen. Taxeringsnämnden tog därför upp värdet av stipendiet – 5 000 dollar eller 40 000 kr – till beskattning hos Olof Palme.

Olof Palme var missnöjd med taxeringsnämndens beslut och klagade därför till länsrätten. Besvärshandlingarna överlämnades via bud till chefen för domstolen, lagmannen Åke Lundborg, den 26 februari 1986. Handlingarna gavs in i två exemplar. De ankomststämplades, registrerades och uppgifterna matades in i datorn samma dag.

Den 12 mars 1986 på förmiddagen skulle registratorn lägga in en kopia i akten. Akten kunde då inte återfinnas. Registratorn eftersökte målet på datorn men några uppgifter om målet fanns inte. Vid kontroll visade det sig att 34 mål registrerats in den 26 februari men att bara 33 mål fanns kvar. Ett mål hade raderats i sin helhet. Detta hade skett den 28 februari från länsrättens terminal 23, placerad på registreringsenheten. Via DAFA försökte personal vid länsrätten få bekräftelse på att det var Olof Palmes mål som raderats samt få reda på vid vilken tidpunkt raderingen skett. På eftermiddagen den 12 mars ringde Lundborg upp överåklagaren Claes Zeime och berättade vad som hade hänt. Zeime lovade kontakta Hans Holmér. Sent på eftermiddagen samma dag kom Håkan S, Stockholmspolisen, på besök hos länsrätten. Håkan S och Lundborg kom överens om att avvakta med en formell polisanmälan till dess att länsrätten själv utrett saken ytterligare. Vid 17-tiden samma dag bekräftade DAFA att de s.k. stjärnnumren på Olof Palmes mål och på målet som var raderat överensstämde.

Den 13 mars 1986 meddelade DAFA att en delete-transaktion (radering) skett den 28 februari kl 18.23. Samma dag kontrollerades vid länsrätten vilka personer som ”flexat” ut efter denna tidpunkt.

Den 14 mars 1986 bekräftade DAFA att delete-transaktionen kl. 18.23 var den som raderat Olof Palmes mål. Vidare meddelade DAFA att den aktuella terminalen hade stängts kl. 16.00 den 28 februari och varit öppen på nytt mellan kl. 18.23 och 18.30. Under denna senare tid hade systemet först påpekat för användaren att denne måste ha behörighetskort. Förutom delete-transaktionen hade användaren även varit inne och tittat på ett annat mål. Lundborg kontaktade under dagen Håkan S och rapporterade om händelseutvecklingen. Samma dag efterlystes handlingarna internt inom länsrätten.

Den 25 mars 1986 gjorde länsrätten en formell polisanmälan om det inträffade.

I en dom den 6 februari 1987 biföll länsrätten Olof Palmes överklagande. De egentliga domskälen löd i denna del på följande sätt.

Enligt länsrättens bedömning talar flera omständigheter för att det faktum att Olof Palme avstått från arvode för föredraget haft betydelse för Joakim Palmes erhållande av stipendium. Det finns emellertid inte anledning anta att de av Olof Palme lämnade uppgifterna att han villkorslöst avstått från arvode och att han inte haft kännedom om överföring av arvodesmedel till stipendiemedel är felaktiga. Mot bakgrund av vad som framkommit i målet kan det inte anses klarlagt att sådana förhållanden föreligger att de till universitetets stipendiefond överförda medlen skall tas upp till beskattning såsom arvode. Länsrätten bifaller därför besvären i denna del.

– Granskningskommissionens betänkande, sidan 693–694

Denna beskrivning följs av en redogörelse för Palmeutredningens hantering av detta uppslag, vilken kan läsas i sin helhet här. Händelsen utreddes i tre omgångar. När undersökningen inledningsvis var inriktad på de fem personer som kunnat utläsas ha använt sina passerkort (“flextidskort”) efter klockan 18.23 den 28 februari 1986 framkommer det att två personer vid registreringsenheten tillsammans tittat på handlingarna rörande Olof Palme. Dessa två personer ska sedan komma att bli föremål för vidare utredning, utifrån en misstanke om bland annat dataintrång, ett ärende som dock avskrivs hösten 1997 eftersom eventuella brott då preskriberats. De två personerna verkar inte ha påvisats deltagit i någon stöld av handlingar rörande Harvardärendet.

Men vad som framkommer i andra utredningsomgången är att in- och utpassering vid länsrätten kan ske utan passerkort vilket leder till att kretsen misstänkta bakom raderandet av handlingarna utökas till länsrättens hela personal, ungefär 250 personer. Dessa kontrolleras mot olika register och några av dem visar sig tidigare ha dömts för brott. Två av de anställda förekommer sedan tidigare i Palmeutredningens förundersökningsregister, den ene som uppgiftslämnare baserat på en av utredningens fantombilder, den andra i egenskap av ägare till ett fordon som varit av intresse för utredningen.

Mer intressant är dock den person som kallas “Annie F”, anställd vid länsrätten fram till maj 1986 och en av dem som funnits tidigare dömda. I en skrivelse från december 1988 återger en kriminalinspektör (“Inge L”) följande:

Inge L förhörde i början av juli 1986 en jurist – Annie F – i samband med utredningen av ett rån. Rånaren bodde hos Annie F. Annie F hade varit anställd vid länsrätten och slutat där i maj 1986. Annie F ägde en sommarstuga utanför Stockholm. Stugan utgjorde ett tillhåll för grova brottslingar, bl.a. för Harry M. Dessa uppgifter hade kriminalinspektören lämnat till PU redan i juli 1986. Han mindes inte vem han pratat med där. Från PU:s sida hade man inte sett några kopplingar mellan händelserna på länsrätten och mordet på Olof Palme. Även i övrigt hade uppgifterna mött svagt intresse, eftersom utredarna höll på med det s.k. kurdspåret. Inge L hade med bestämdhet påtalat att dessa grova brottslingar som höll till i Annie F:s sommarstuga borde kontrolleras med tanke på deras stora brottslighet inom ”narkotikahandeln” och då dessa kunde tänkas ha tillgång till vapen. Annie F var vid denna period i stort behov av pengar, varför motiv kunde finnas att ”utföra olagligheter mot skäligt arvode”. Skrivelsen avslutas med ”Eftersom intresset från Palmeutredarna var ’mycket svalt’ beslutade jag mig för att ej fundera vidare och lämna uppgifter i övrigt”.

– Granskningskommissionens betänkande, sidan 591–592

Granskningskommissionen skriver att Harvardärendet ännu är ouppklarat och menar att hanteringen av det påvisar flera brister, bland annat följande:

Det är förvånande att det inte förekommit någon utredning angående Annie F i Harvarduppslaget. Hon har över huvud taget inte hörts i utredningen i denna del utan endast i den delen som gäller Christer P. Under förhören där nämnde hon att hon vid tiden för mordet arbetade vid länsrätten och att hon aktuell kväll skulle ha gått från arbetet kring kl. 16.40. Enligt kriminalinspektören Inge L hade han redan i juli 1986 lämnat uppgifter om Annie F till PU. Därefter lämnade han i december 1988, då Christer P aktualiserats i utredningen, samma uppgifter i brev. I arbetsmaterialet finns också en förteckning över länsrättens personal, av vilken framgår att Annie F i mars 1986 var placerad på rotel 21. Enligt PU:s utredning var det den roteln som handlade Olof Palmes besvär. Vi har inte funnit någon indikation på att det via Annie F skulle kunna finnas någon förbindelse mellan utredningen angående Christer P och Harvardhändelsen, annat än just denna personkoppling. Sambandet i tid mellan raderingen m.m. och mordet är emellertid så bestickande att det hade bort föranleda en på Annie F inriktad utredning för att undersöka om hon haft något med händelserna vid länsrätten att göra. Detta har inte utan vidare kunnat uteslutas.

– Granskningskommissionens betänkande, sidan 694

Varför skulle handlingarna rörande Harvardärendet vara stöldbegärliga? Den som stal handlingarna måste rimligen ha sett ett värde i dem. Hade det varit det enda existerande exemplaret finns en logik i att lägga beslag på detta och radera ärendet i databasen för att på så sätt bli enda ägare till handlingarna. Eventuellt skapar det en utpressningssituation, något som kan generera pengar. Som nämnts tidigare var “Annie F” enligt uppgift i stort behov av pengar vid tidpunkten för stölden av Harvardhandlingarna och har således ett tydligt motiv.

Vad som dock är märkligt är varför någon som jobbar på länsrätten, tillika jurist, tänker sig att det skulle vara det enda existerande exemplaret. Denna person bör ha haft tillräcklig kunskap om rutiner och praxis för att kunna dra slutsatsen att flera kopior kanske fanns i omlopp. Det framgår att Olof Palmes överklagan i Harvardärendet ursprungligen överlämnades i två exemplar via bud till chefen för domstolen. Denne vidarebefordrade handlingarna till chefen för registreringsenheten på länsrätten, som behöll den ena kopian på sitt rum och lät den andra gå till datorregistrering samma dag, varefter denna ena kopia förvarades i ett särskilt rum på registreringsenheten.

Möjligen var den noggrannhet med vilken handlingarna inlämnades mer än genomsnittlig, men det kan ändå inte vara helt och hållet ovanligt att göra på precis det sättet – inlämna handlingar i flera kopior. Det skulle efter mordet också visa sig (se GK, sidan 191) att Olof Palme i ett säkerhetsskåp på sitt tjänsterum förvarat bland annat kopior av skriftväxling med Taxeringsmyndigheten rörande Harvardärendet. Spår fanns således på flera håll och det hade som ärende knappast upphört att existera bara för att vissa av dessa spår “försvann”.

Låt för ett ögonblick säga att överklagan i Harvardärendet endast hade existerat i ett enda fysiskt exemplar samt i registreringsenhetens databas. Någon lägger beslag på exemplaret och raderar ärendet från databasen. Låt också säga att databasen inte lämnar några spår efter raderade ärenden. Låt dessutom säga att överklagan inte lämnats med bud, så att någon kvittens på att den inkommit därför inte existerar. Ärendet handläggs därmed inte vidare av länsrätten – det har i praktiken aldrig existerat. Med andra ord sker aldrig någon överklagan från Olof Palme och Taxeringsmyndighetens tidigare beslut kvarstår – att stipendiet från Harvard var en skattepliktig inkomst och att Palme därmed gjort sig skyldig till skattefusk.

Går det på dessa högst imaginära grunder tänka sig en situation där den skada mot Palme som stölden av ärendet möjliggör kan utnyttjas för ekonomisk vinning? Genom att helt enkelt sälja handlingarna till någon i vars intresse det ligger att dessa aldrig mer syns till? Oavsett kännedom om enligt vilka omständigheter handlingarna inkommit till länsrätten, kan risken till synes vara liten och vinsten potentiellt stor. Tanken bakom en sådan stöldchans kanske inte behöver sträcka sig längre än upptäckten av handlingar som för Sveriges statsminister är viktiga och som därför är värdefulla, särskilt i rätt (eller fel, beroende på ur vems perspektiv) händer.

Var Harvardärendet av särskild vikt för Olof Palme personligen? Ja, enligt Kjell-Olof Feldt, finansminister i Palmes andra regering (bildad 1982) och vid tiden för mordet, ända till regeringskrisen 1990. Feldt skriver i sin bok Alla dessa dagar…:

Att Olof Palme över huvud taget orkade ta sig igenom regeringsarbetet dessa månader hösten 1985 förvånade mig ibland. Den nysemestrade partiordförande jag mött strax efter valet genomled ett antal depressioner, som såvitt jag kunde förstå inte bara var utslag av hans sedvanliga ”eftervalskris” utan främst hängde samman med utvecklingen av den s k Harvardaffären. Det var bara alltför tydligt hur Olof led av den debatt som uppstått kring frågan om han fifflat med skatten genom att låta ett amerikanskt universitet ge en av hans söner ett stipendium, vilket kunde anses ha ett samband med att han hållit ett tal vid samma universitet. Vad debatten gällde var huruvida stipendiet egentligen var arvode för detta föredrag och därmed en för Olof skattepliktig inkomst, som han underlåtit att redovisa i sin deklaration. Harvardaffären överföll honom mitt i valrörelsen och sysselsatte honom hela hösten. Slutligt skulle saken avgöras — och Olof fritas från alla misstankar om skattefusk — först sedan han var död.

Jag vet mycket litet om hur andra i hans omgivning upplevde honom under denna tid; regeringschefens mentala tillstånd var inget allmänt samtalsämne. Men rykten från hans kansli, statsrådsberedningen, förmälde att han blev alltmer ointresserad av innehållet i sina tal. Hans talskrivare, som var vana vid att få tillbaka sina utkast fyllda med Olofs omskrivningar och tillägg (nästan oläsliga, för den delen) kunde nu inte ens avgöra om han läst igenom manuskriptet. Att något var fel märktes också på hans offentliga framträdanden. Det glänste mera sällan om retoriken — ibland sken hans leda vid alltihop så tydligt igenom att resultatet snuddade vid en politisk katastrof.

[…]

Hösten 1985 var jag till ytterlighet återhållsam med att låta olösta budgetfrågor gå vidare till avgöranden inför Olof Palme. Det är troligt att det krävde ett antal eftergifter från min sida som jag annars inte varit beredd att göra. Men jag kände att den press han levde under inte skulle tåla så mycket mer. I själva verket sände han mig tydliga signaler vid flera tillfällen att han inte orkade intressera sig för de ekonomiska problem som jag sysslade med. Han hade nog av sina egna.

[…]

I november träffades ett antal representanter för de socialdemokratiska partierna i Västeuropa på Bommersvik. Syftet var att bygga upp enad front mot den ekonomiska politik som lät arbetslösheten växa för att inflationen skulle gå ned. Tillställningen var i och för sig föga upphetsande — möten för intern uppbyggelse mellan redan frälsta är det sällan. Men Olof visade med hela sin uppenbarelse hur svårt han hade att engagera sig i vad som försiggick. Harvardaffären malde i honom, han läste tidningar och var andligen frånvarande under större delen av tvådagarsmötet.

– Kjell-Olof Feldt, Alla dessa dagar…, sidan 258–260

Att när detta pågår jobba på länsrätten och plötsligt snubbla över juridiska handlingar med namnet Olof Palme. Göra den koppling som krävs för att åtminstone tro på potentialen att utnyttja situationen till egen fördel. Med ett visst mått av riskbenägenhet eller bara tillräcklig penganöd är det inte världens mest överraskande brottsförsök. Det heter att tillfället gör tjuven. Men det fanns inte många potentiella tjuvar att finna bland de som hade tillträde till länsrätten timmarna innan mordet. Polisutredningen hittade ett fåtal. Av dessa verkar i stort sett alla ha förhörts ingående – alla utom en.

Eller som noteras av Granskningskommissionen:

I vart fall någon av de utredningsmän som arbetat med det har uppfattningen att ”man nog vet vem det var” (som utförde raderingarna m.m.), ”men att det inte gått att bevisa”.

– Granskningskommissionens betänkande, sidan 693

En kraftigt fördröjd men förhoppningsvis fortfarande genomförbar åtgärd skulle idag rimligen vara att förhöra “Annie F” om eventuell inblandning i stölden av Harvardhandlingarna.

Vi behöver ännu inte dra några övriga slutsatser.

Förekommande förkortningar

DAFA
Syftar på det statliga bolaget Dafa Data AB som 1986 ersatte den tidigare myndigheten Datacentralen för administrativ databehandling och bland annat hade hand om länsrättens datasystem.
GK
Granskningskommissionen, närmare bestämt SOU (Statens offentliga utredningar) 1999:88. Se källhänvisning nedan.
PU
Palmeutredningen, enligt Granskningskommissionens sammanfattande benämning på hela mordutredningen.
SOU
Statens offentliga utredningar.

Källor

Kontakt

Skicka frågor, synpunkter och idéer till:
Lars Andersson <lars.andersson@palmemordet.net>